danmo

Gårdagen tillbringades till största delen på Flottsbro för att fotografera alla bra åkare. Grymma var de!
Det känns rätt nice att vara så nära som man är men ibland går det riktigt fel: En vidvinkelglugg på kameran förvränger nämligen hela perspektivet. Där låg jag (ungefär en meter från landningen, på sidan där jag med kamera och synkad blixt trodde att ingen skulle landa. Men jag hade fel! Rätt som det är ser jag en åkare i sökaren som verkar lite väl out of bounds, tar bort ögat och hinner nätt och jämt kasta mig åt sidan innan han landar där jag låg.

När solen kikade fram såg jag denna!
Åkare: Patrik.Fernström

Visst är förvånande hur rädd man blir varje gång isen  spricker under en. Visst, det är ju självklart att man blir det om man plumsar i, men nu togs den här bilden bara 1 meter ut från strandkanten. Varje gång man hörde hur det en bit längre bort kom ett springande ljud av knakande is blev man likväl lika skraj som man alltid varit för sprickande is, reste sig upp och hoppade som en stucken gris upp på strandkanten, med kamera och allt fortfarande ståendes på isen. Det är någon sorts instinkt som säger åt oss att på isen hör du inte hemma, stick...
 
Denna togs när det var skymning en bit från ekeröfärjans kaj. Endast ett stativ, en vidvinkelglugg på sin absoluta närgräns och funktionen spegeluppfällning behövdes. Vill även säga att trotts dess svartvita look så är det ett färgfotografi.

Tagen söndagen 21 mars då Vixx och King var på besök. Ville hitta ett abstrakt motiv och som nästan altid var det isen, med dess intressanta och unika mönster, som fick agera modell. Just såhär under vintern är det isen som fachinerar mig och slutaren knäpper varmt varje gång någon spännande bubbla eller spricka dyker upp.
  En gnutta bearbetad i photoshop.

Idag var det riktigt vidrigt väder! Plusgrader och regn. Typiskt. Begav mig i alla fall neråt Mälaren i sällskap med Tommy, för att se om isen hade smält bort. Det hade den inte, utan hade istället bildat fina mönster av den blöta snön ovanpå.
  Självklart skulle vi ut på det sluga och snötäckta islagret. Med blöta knän som var bortdomnade begav vi oss hemåt efter tjugo minuter och i alla fall jag längtade efter mat.

Den tjugosjätte februari, direkt efter min brors födelsedag, åkte vi till Island. Ankom runt 3 tiden på eftermiddagen och åkte direkt från flygplatsen till Blå Lagunen för att fira detta. Inackorderade oss sedan på Hotel Cabin, sjätte våningen, med lyxig utsikt över Reykjavik.
  
Morgonen därpå begav vi oss ut på en heldagsutflykt, för min del var det fotograferande av allt från dånande och stora vattenfall till rykande och sprutande gejsrar som gällde.
  Det började med ett föredrag på en geotermisk kraftstation. Oerhört intresant för mig som vill bli geolog. De berättade att de pumpar upp vatten som värmts från magman och gör el av den värmen som finns i jorden. Avloppsrören i Reykjavík rinner direkt under asfalten vid de stora vägarna. På så vis smälter is och snö och man slipper salta och grusa.
När de skapar den här sorten av energi och värme från djupa och stora borrhål i marken stigen gigantiska pylomer av rök upp i luften, hundratas meter höga, och som de luktar svavel.
  Vi kom sedan till Gullfoss, Islands mest kända vattenfall där jag, enligt Johan och mamma, lekte med döden när jag gick utanför avspärrningen ner på en klippavsatts för att få en bättre komposition för bilderna. Därefter bar det av till gejserparken Strokkur, med rykande kratrar och bubblande gyttja. Brände mig när jag doppade fingret i en liten bäck som rann från en gejser.
  Framåt slutet av dagen besökte vi Tingvalla: En natonalpark där gränsen mellan de Euroasiaktiska och Amerikanska kontinentplattorna delar sig. Ett otroligt landskap, dels för att det var så platt, men även för att marken sjunker ner. Lite här och var fanns det sprickor i marken som berodde på delningen. En vacker dag kommer allt att rasa ner i marken! På kvällen beskådade vi det vackra norrskenet, även om lite moln döljde vissa delar av det. Stod mitt bland japaner, varav en ägde en fin, analog Nikonkamera.
  
Den sista dagen tillägnade vi i en hyrbil. Målet var Dyrholaey, som ligger utmed kusten cirka fjorton mil från Reykjavík. Otyrligt nog råkade vi ut för underkylt regn, så vi kom inte längre än till Seljalandsfoss. Där blev jag helt dyngsurefter att ha bokstavligt talat grävt ner mig i vattenfylld mark. Fick sitta halvnaken i bilen på väg hem. Stannade vid en mack för att hitta strumpor. Kostade 60 sek för ett par helt vanliga vita.
  
Hemfärd klockan fyra på morgonen igår. Trött! Stötte ihop med ett par, troligtvis nordtyska, fotografer, vilka hade varsin enorm Lowepro fotoryggsäck (Vilka kostar 5000 sek styck) plus två lite mindre ryggor (Lowepros 2000 kronorsmodeller) samt en röd resväska. Troligtvis yrkesfotogrfer.
  Under dessa fyra dagar levde vi på: Salladsbuffén på hotellet, en hamburgare samt en god fisksoppa!


Islands mest kända vattenfall, Gullfoss



Svavelavlagringar vid Geiserparken Strokkur



Tingvalla National park



Isländska hästar i prärielandskap.



Den stora, ej längre aktiva, geisern



Det kända Aurora Borealis (norrskenet). sett från Reykjavík

Jag har märkt att en del folk skriver, för att gå rakt på sak, förjävliga komentarer till mina inlägg. Försöker ni kränka mig, trycka ner mig i sanden för att ni inte itts säga det person till person?
Det är klart att en klass på Tunaskolan i Tumba, eller var den nu ligger, skrattar åt det jag skriver. De förstår ju inte ett ord av texten eller dess mening. Går man i sexan är det logiskt att Svenskan är som vilket annat språk som helst och då kanske det inte passar att läsa här. Så enkelt var det.
Det har även dykt upp kommentarer där folk bara skrivit rader med ord som gay. De saknar ju betydelse då de inte innehåller vare sig predikat eller objekt. Endast subjektet gay, är det er själva ni syftar på eller någon annan? Inte är det mitt problem. Vill ni använda min blogg till att bikta er kan jag itället råda att ni går till en präst!
Till sist vill jag bara tillägga att ett sådant beteende som dessa människor uppvisar troligen beror på ren och skär avundsjuka: Vare sig det är mig, mitt sinne för bild eller för att använda det svenska språket på ett så utsträckt sätt som möjligt, kan inte jag avgöra.